In my home

I måndags så åkte jag med mannen in till Örebro och var hos min moster. 29/4 Första bassängträning startar, hoppas på att det ska bli bättre för mina muskler, främst i benen, 30/4 Min syster fyller år, 1 år sedan min morbror lämnade oss och in moster var på bättringsvägen efter sin hjärnblödning. Mamma och  jag ska på shopping på landet, flera butiker på landet som skall besökas och gofika någonstans. Hoppas syster bjuder på tårta också. 3/5 Besök hos sjukgymnasten 6/5-8/5 ska vi till Stockholm med vänner 9/5 återbesök till onkologen. 11/5 Samtal Usö Har idag haft lunchmys med vännen Linda, vi åt på China garden. Vädret är inte det bästa så vi myser inne jag och Bruno. Min moster och kusinbarn Eddie, Bruno vilar Bakade en god kladdkaka, tog fort slut Kyckling med currysås häromdagen Jag och Bruno myser för det mesta Inte alltid, hatar verkligen biverkningarna och cancer Tur jag har min kille Bruno Vann godis på kaningutställningen som var i

Tiden gå fort ibland och vissa dagar händer ingenting. Skriver lite under varje bild, kanske inte kommer iordning med bilderna. Idag 6/4 när jag kom ut från badet låg Bruno och myste i sängen. 6/4 Igår 5/4 lagade jag biffstroganoff Då var det dags för röntgen, 3 månaders kontroll men jag får vänta på läkartid så jag får veta svaret. 5/4 Igår efter promenad 5/4 När husse åt glass härom kvällen Trött efter bus Önskar mig, Jacka från Kappahl, skor från skopunkten Maträtt i lördags 2/4 kassler Katten Pricken Mums med våfflor Mamma och jag på LOKA , Annandag påsk Gott från salladsbuffén Mamma hade fixat ett påskhjärta till mig En lunch hos mormor Vårigt på inglasade Idag 6/4 Blomkål och korv hos mormor

Cancer är ingen förkylning du snyter bort. Med cancer kommer smärta, rädsla, ångest och den där förbannade tröttheten. Som sitter kvar i kroppen långt efter att sista cancercellen försvunnit. Att inse att cancer ger en baksmälla som kan ta flera år att komma ur. Att ge sig själv tid. Att en del behöver mer tid. Jag har själv dagar när den där förbannade tröttheten sveper in och lägger ett lock över varje minut. Ingenting känns meningsfullt, känslorna blir stumma och biverkningarna oövervinnerliga. Och tankarna går inte att styra. Tack och lov är de dagarna få. För jag har gett mig sjutton på att inte låta cancern förstöra en enda dag mer av mitt liv. Och det är ett löfte som ibland känns omöjligt att hålla. Men jag vet, att ger jag efter så blir det ännu värre. Men om man inte är där, om man inte har tid att mobilisera sig så att man orkar. Eller om man har en omgivning som ställer krav man inte kan leva upp till? Då måste de få vara okej att skylla på cancern, på biverkningar och på