Man Får Visst Skylla På Cancern

Cancer är ingen förkylning du snyter bort.
Med cancer kommer smärta, rädsla, ångest och den där förbannade tröttheten.
Som sitter kvar i kroppen långt efter att sista cancercellen försvunnit.

Att inse att cancer ger en baksmälla som kan ta flera år att komma ur. Att ge sig själv tid. Att en del behöver mer tid.
Jag har själv dagar när den där förbannade tröttheten sveper in och lägger ett lock över varje minut. Ingenting känns meningsfullt, känslorna blir stumma och biverkningarna oövervinnerliga. Och tankarna går inte att styra.
Tack och lov är de dagarna få. För jag har gett mig sjutton på att inte låta cancern förstöra en enda dag mer av mitt liv.
Och det är ett löfte som ibland känns omöjligt att hålla. Men jag vet, att ger jag efter så blir det ännu värre.
Men om man inte är där, om man inte har tid att mobilisera sig så att man orkar. Eller om man har en omgivning som ställer krav man inte kan leva upp till?
Då måste de få vara okej att skylla på cancern, på biverkningar och på den där förbannade tröttheten.
Alltså cancer är inget man hade, Det är något som grävt sig in under ens hud och aldrig riktigt försvinner.

Var snäll mot dig själv och var snäll mot andra.